Charlotte Buhre

Ja, då var ettårsdagen här. Helt sjukt så fort tiden går... Man har alltid sagt det innan, men först nu förstår man innebörden av det. Ett helt år. Samtidigt som tiden har gått riktigt fort känns det som ett annat liv vilket det i och för sig är. Man har förändrats, ens liv har förändrats. Denna dagen för ett år sedan var mitt livs värsta dag. Vill faktiskt inte ens tänka på det. Har inte läst bloggen från den tiden, ska göra det nu. Från början. Jobbigt.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det jag känner är en känsla som inte går att få nerskrivet. Det går inte att sätta ord på, jag bara känner det. Tycker inte om att skriva vad som helst heller, inte när det är deep. Vem som helst ska inte få snoka på mitt djup. Spärr. Så är det. Ibland önskar jag att jag hade behållt bloggen hemlig och använt som en dagbok... men vem vet, kanske startar en ny hemlig blogg där jag skriver om mina känslor. Ångrar dock ingenting. Det var bra att jag sa det, att folk vet och att folk fick en inblick. Och framförallt hjälpte det mig.

Nu ska jag och Esse snart hem till familjen.