Charlotte Buhre

Jag har aldrig kommenterat någon blogg förrut, och inte heller pratat öppet om min pappa för någon (några!) jag inte känner. Men jag antar att det är dags att göra det, och jag blev riktigt rörd när jag läste ditt inlägg..

För två och ett halvt år sedan förlorade jag också min pappa, jag var då tretton år gammal. På samma sätt som din så var det självmord. Som alla andra pappor var han min hjälte som jag såg upp till. Jag visste att han inte mådde bra, då han också hade lite problem med alkohol. Men givetvis trodde jag bara att det var en fas, min pappa var ju världens starkaste & jag väntade bara på att han skulle bli lika glad som han hade varit innan.

Pappa gjorde mig glad på många olika sätt. De finaste minnena har jag sen jag var liten och bådde i Stockholm, nu bor jag i Skåne. Pappa var (och är) världens bästa pappa, och gjorde allt med mig. Trots att han jobbade mycket fick jag & mina syskon mycket tid med honom. Fiskeminnena- och golfminnena är de som ligger mig varmast om hjärtat. Och även de gånger han berättade om sitt liv och vad han varit med om. Jag såg så mycket upp till honom och ville vara med om lika mycket som honom i mitt liv.

Dagen allt hände var mycket omtumlande men vad som hände tycker jag är alldeles för personligt att skriva här. Jag förstod direkt att det var självmord när jag fick höra att min pappa hade dött och jag tänker mycket ofta på den kvällen..

I breven vi fick hade han skrivit till mamma två låtar som han ville ha med på begravningen. Dessa två låtar kan jag knappt lyssna på sedan dess, då det uppstår alldeles för mycket känslor och tårar som jag inte kan hantera. Annars är det mycket småsaker som får mig att tänka på pappa, vilket ofta får mig till tårar. Dock är jag väldigt dålig på att prata om känslor med vänner och resterande familj så det blir mest till att tänka & gråta i ensamhet. Det känns som att det är en stund mellan mig och pappa, och det känns oftast väldigt bra. Fina älskade pappa!

Som någon annan har skrivit känns det lite som att jag lever i förnekelse. Jag kan inte riktigt förstå att jag aldrig mer kommer få träffa min pappa. Samtidigt som jag känner mig otroligt sviken & har fått väldigt svårt att lita på folk så är jag glad att jag har kunnat fokusera på allt det fina och glada pappa gav mig. Trots sveket så kommer jag alltid se upp till honom & jag är fruktasvärt glad över den tid jag fick tillsammans med honom.

Jag har växt något enormt de senaste åren & det är väl något positivt som kommit ut ur det hela. Att fokusera på allt det glada och fina med pappa har gjort att jag kan hantera det på ett helt annat sätt. Självklart saknar jag ibland honom så mycket att det gör fruktansvärt ont men oftast ler jag för mig själv när jag tänker på pappa. Han var så jävla bra!! Jag älskar därför de stunderna när det känns som att det bara är jag och pappa i rummet, när jag på riktigt kan komminucera med honom. Jag har också lovat mig själv att leva lite för pappa, och att göra honom till himlens stoltaste.

Även fast hans svek var det värsta jag någonsin kommer vara med honom är han fortfarande min hjälte som jag alltid, oavsett vad, kommer se upp till. Fina älskade Pappa.

Kramar