Tankar.
Hej! Har precis kommit hem från en eftermiddag/kväll med Elin. Vi hade det såååååå mysigt.
Har tänkt en del idag på frågan som jag ställde i förmiddags, och har läst era svar. Jag tror att jag hade ångrat mig något så fruktansvärt om jag inte hade gått in i rummet. Man hade haft en massa tankar och de värsta bilderna om hur han såg ut och föreställt sig det värsta. Jag tror att kroppen har någon mekanism som gör en starkare i sådana lägen. Jag kan säga att det var jobbigt, men ändå inte så svårt som jag hade föreställt mig det. Jag är en person som sitter och lipar efter nyheterna på tv över att 2 barn har dött av en självmordsbombare i Irak. Jag kan verkligen inte hålla mig, så himla känslig. Gråter till varje sorlig film/låt som jag ser/hör. Det som har hänt mig kan ju beskrivas som en sjukt sorlig film, men när jag själv spelar en av huvudrollerna i "filmen" så får man ett helt annat perspektiv på saker och ting. Jag går efter två teorier när jag analyserar mitt mentala tillstånd (ja, jag leker psykolog på mig själv): 1. Jag är sjukt chockad fortfarande och lever i förnekelse. Därför kan jag vara helt normal och då och då skratta, fika osv. 2. Kroppen klarar bara av att ta en viss del av smärta, sedan säger den stopp. Jag kan ju knappt gråta mer. Hade någon kommit och sagt att deras bästa vän hade dött i tex. en tågolycka hade jag bara ryckt på axlarna. Så hemskt det låter!! Klart jag hade varit ledsen för vännens skull och tyckt att det hade varit hemskt, men det känns som att det krävs väääldigt mycket för att jag ska börja gråta igen. Jag kan sitta och vilja gråta, bara sitta och försöka tvinga fram det. Alla förväntar sig att jag ska vara ett vrak och gråta hela tiden, och blir antagligen lite förvånade när de ser hur bra jag klarar mig. Jag vet inte... Tror att det går upp och ner hela tiden... Just nu kanske jag inte klarar av att vara ledsen mer, eller det var fel formulerat. Självklart är jag ledsen, även fast att jag inte visar det, men jag orkar inte gråta. Sen om två månader kanske det dyker upp något som påminner om min bror och då kommer jag säkert bli jätteledsen igen.
Angående vilket skick kroppen är i och om man vill se den då eller minnas så som personen såg ut före:
Jag hade verkligen inte velat se min bror om hade hade råkat ut för en olycka eller tagit livet av sig på ett sätt som syns kraftigt. Jag är extremt blodrädd och klarar inte av att se skadade människor, om det så är genom en skada eller efter slagsmål. Tycker det är jätteobehagligt. Om man hade sett det så kraftigt hade jag avstått, och det tror jag att patologen även hade insisterat på. Det är jobbigt att se en död familjemedlem som det är.
Jag kan verkligen inte förklara för er hur det var... Man kände att det endast var ett skal som låg där, själen var lååångt borta. Det var det jag tänkte först... "Han är långt borta". Det var helt tomt. Man kände ingen aura. Jga kan bara förklara det genom att om man sitter och blundar tex. så känner man ju om en person står bakom en, det gjorde man inte här. Rummet var tomt. Det var inte min bror som låg där. Jag kände inte ens igen honom.
För att tänka lite positivt brukar jag tänka att han har det mycket bättre där han är nu, att inte vara så självisk och vara ledsen utan glädjas för hans skull för att han inte lider mer. Kanske låter konstigt för någon som inte har varit med om detta, men för mig är det helt normalt tankesätt. Sov gott, M.
Om jag listar ut hur man överför bilder från mobilen så bjuder jag imorgon på en jättefin bild på solnedgången från idag. Satte mig nere på piren vid Norra hamnen och tittade : )
Har tänkt en del idag på frågan som jag ställde i förmiddags, och har läst era svar. Jag tror att jag hade ångrat mig något så fruktansvärt om jag inte hade gått in i rummet. Man hade haft en massa tankar och de värsta bilderna om hur han såg ut och föreställt sig det värsta. Jag tror att kroppen har någon mekanism som gör en starkare i sådana lägen. Jag kan säga att det var jobbigt, men ändå inte så svårt som jag hade föreställt mig det. Jag är en person som sitter och lipar efter nyheterna på tv över att 2 barn har dött av en självmordsbombare i Irak. Jag kan verkligen inte hålla mig, så himla känslig. Gråter till varje sorlig film/låt som jag ser/hör. Det som har hänt mig kan ju beskrivas som en sjukt sorlig film, men när jag själv spelar en av huvudrollerna i "filmen" så får man ett helt annat perspektiv på saker och ting. Jag går efter två teorier när jag analyserar mitt mentala tillstånd (ja, jag leker psykolog på mig själv): 1. Jag är sjukt chockad fortfarande och lever i förnekelse. Därför kan jag vara helt normal och då och då skratta, fika osv. 2. Kroppen klarar bara av att ta en viss del av smärta, sedan säger den stopp. Jag kan ju knappt gråta mer. Hade någon kommit och sagt att deras bästa vän hade dött i tex. en tågolycka hade jag bara ryckt på axlarna. Så hemskt det låter!! Klart jag hade varit ledsen för vännens skull och tyckt att det hade varit hemskt, men det känns som att det krävs väääldigt mycket för att jag ska börja gråta igen. Jag kan sitta och vilja gråta, bara sitta och försöka tvinga fram det. Alla förväntar sig att jag ska vara ett vrak och gråta hela tiden, och blir antagligen lite förvånade när de ser hur bra jag klarar mig. Jag vet inte... Tror att det går upp och ner hela tiden... Just nu kanske jag inte klarar av att vara ledsen mer, eller det var fel formulerat. Självklart är jag ledsen, även fast att jag inte visar det, men jag orkar inte gråta. Sen om två månader kanske det dyker upp något som påminner om min bror och då kommer jag säkert bli jätteledsen igen.
Angående vilket skick kroppen är i och om man vill se den då eller minnas så som personen såg ut före:
Jag hade verkligen inte velat se min bror om hade hade råkat ut för en olycka eller tagit livet av sig på ett sätt som syns kraftigt. Jag är extremt blodrädd och klarar inte av att se skadade människor, om det så är genom en skada eller efter slagsmål. Tycker det är jätteobehagligt. Om man hade sett det så kraftigt hade jag avstått, och det tror jag att patologen även hade insisterat på. Det är jobbigt att se en död familjemedlem som det är.
Jag kan verkligen inte förklara för er hur det var... Man kände att det endast var ett skal som låg där, själen var lååångt borta. Det var det jag tänkte först... "Han är långt borta". Det var helt tomt. Man kände ingen aura. Jga kan bara förklara det genom att om man sitter och blundar tex. så känner man ju om en person står bakom en, det gjorde man inte här. Rummet var tomt. Det var inte min bror som låg där. Jag kände inte ens igen honom.
För att tänka lite positivt brukar jag tänka att han har det mycket bättre där han är nu, att inte vara så självisk och vara ledsen utan glädjas för hans skull för att han inte lider mer. Kanske låter konstigt för någon som inte har varit med om detta, men för mig är det helt normalt tankesätt. Sov gott, M.
Om jag listar ut hur man överför bilder från mobilen så bjuder jag imorgon på en jättefin bild på solnedgången från idag. Satte mig nere på piren vid Norra hamnen och tittade : )
Kommentarer
Trackback