Mattias Buhre 15/10 82 - 9/3 09
Då har man precis som de flesta skaffat sig en blogg. Har funderat över att skaffa det under en längre tid men har inte direkt känt viljan/inspiration att göra det. Nu har jag kommit till en punkt i livet då jag inte nödvändigtvis känner viljan av att skaffa en blogg och skriva, utan mer tvungen. Det senaste dygnet har mitt liv förändrats, för alltid. Jag tar det från början:
Igår, måndag den 10 mars, var min första lediga dag på min semester. Jag hade för många dagar som jag var tvungen att ta ut innan den siste mars. Jag fick då denna veckan ledig, och även näst nästa. Alltså ledig en vecka, jobba en och sedan ledig en till.
Dagen började bra. Jag städade upp där hemma, diskade osv. Sedan gick jag & Esse (min sambo för er som inte vet) till hans familj som bor på andra sidan gården för att dricka kaffe/te och fika. Hela familjen var där, Esmirs föräldrar, Jasmin och Emma och efter en timme begav vi oss vidare mot Özen för att handla mat. Efter att ha handlat mat åkte vi hem och lämnade av sakerna för att åka och sola. När vi kom hem skulle jag laga gulaschsoppa (favoritmat) men hann inte så långt då jag först kollade min mobil som jag lämnat hemma. Jag hade precis missat ett samtal från min pappa, kl. 18.12. Tänkte att det var lite märkligt då vi setts senast på söndagskvällen, och dessutom hade han lämnat ett iq-svar. Utan att lyssna på det ringer jag upp min pappa. Han frågar direkt vad jag gör och säger sedan att jag och Esse ska komma dit för det var en sak han var tvungen att berätta. Jag hade väldigt svårt för att tolka hans ton, den var lugn. Trodde först att det kunde vara goda nyheter från hans nya jobb, men kände ändå att något var fel. Jag frågade då direkt om det va bra eller dåliga nyheter, varpå han sa dåliga och sa att vi skulle komma direkt. Jag flippade ut. Jag förstod direkt att något allvarligt hade hänt, antingen hade någon blivit allvarligt skadad eller dött. Mina första tankar gick direkt till min morfar och min farmor.
Iallafall, jag och Esse åkte direkt dit. Jag hade en väääldigt bad feeling om det hela, något kändes fel. Jag tog fram min telefon och lyssnade på iq-svaret på mobilen och hör då pappa säga att jag ska ringa honom så fort jag hörde det. Detta va alltså då han först ringt mig och jag inte hade svarat. I bakgrunden hör jag min lillebror hosta och gråta, rättså hysteriskt. Då fick verkligen panik. Självklart hade min lillebror blivit ledsen om det hade hänt min morfar eller farmor något, men inte på detta sättet. Det hade ändå varit väntat om de hade dött, detta kändes som om det var något oförberett, något som hade chockat honom. Hjärtat stannade, jag tänkte på min mamma och min andra bror Mattias. Pappa hade ju pratat med mig och min lillebror hörde jag i bakgrunden, då var det min mamma och storebror kvar.
Jag kör fort hem, helt avstängd från tankar. Men det värsta som NÅGONSIN har hänt i mitt liv är när jag närmar mig mitt hus och där står en polisbil utanför!!! Ni kommer ALDRIG (förhoppningsvis) förstå känslan som går igenom ens kropp. Det var som i en film. Helt sjukt...
Jag springer in, och i köket ser jag 2 st poliser, jag kollar mig direkt runt för att se om det fattas någon. Min lillebror sitter längst in, med stora röda ögon, min pappa sitter ned och min mamma kommer emot mig. Jag hinner inte ens uppfatta situationen. Mamma säger "Du förstår att något fruktansvärt har hänt va?" Jag bara "Jaaaa, vad e det? Vad har hänt? Berätta direkt, jag måste veta!!!" och då bara kramar min mamma om mig och gråter och säger orden jag inte ville höra "Mattias....... finns inte längre." Allt kopplades bort, jag bara skrek rakt ut!!!!!! "Vad??? Varför?! Vad hände?!!" "Han tog sitt liv." Och där stod jag, min mamma och pappa och kramades och grät.
Det går inte att beskriva med ord. Det är som en film. Man är inte med om det själv. Man tror aldrig att det ska hända en, men en vacker dag förändras ens liv. Poliserna som var där var så himla goa. De kom och kramade en och så, men då finns ju ingen tröst i hela världen. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt, jag kan "glömma" det för en kort stund för att sedan påminnas om det fem minuter senare, och gå igenom det hela ännu en gång. Min bror är död, och kommer aldrig mer tillbaks.
Efter att ha suttit i ca 1,5 timme med poliserna kom en präst som vi pratade lite med, sen åkte vi all ner i stan till farmor och berättade. Det har varit så hemskt att berätta för alla, och höra deras reaktion, se deras ansiktsuttryck och höra deras gråt. Man får gå igenom det på nytt hela tiden. Och alla reagerar olika, många blir helt chockade (såklart) och tysta, medan andra bara skriker. Min moster uppe i dalarna hade samma reaktion som jag. Det var väldigt jobbigt att höra henne skrika högt genom telefonen. Detta dygnet har vi åkt runt till alla som liemannen med dödsbud. Vi har nog åkt till ett 15-tal olika familjer. Det känns som att man inte har några tårar kvar, man kan sitta helt bedövad... bara stirra, sen kommer någon över för att beklaga och genom att se dem gråta börjar jag också gråta.
Idag har vi varit hos samtalskrisen i stan. Vi fick sitta ner och prata igenom lite. Imorgon ska min lillebror dit själv och prata med en psykolog, på fredagmorgon är det min tur, och på eftermiddagen ska mina föräldrar dit. Tänk att sitta ner med en främling och prata om sin bror, jag har knappt hunnit vänja mig vid tanken att han är borta. Det jobbigaste är att se mamma gråta hysteriskt. Finns inget värre.
Vi har en del att ta itu med framöver. Imorgon ska vi ringa polisen i malmö (där han bodde) och höra när vi kan få tillgång till nyckeln till hans lägenhet. Det var i lägenheten de hittade honom, eller hon. Hans tjej, Emelie. Tycker så synd om henne. Vi vet ännu inte hur han tog sitt liv, det är något vi får ta itu med snart. Han lämnade i alla fall ett brev till oss............
Tänk när vi ska dit... när vi ska städa ur hans lägenhet och vad ska vi göra av hans saker? Många frågor.
Sen ska vi även ringa MAS i Malmö där Mattias ligger just nu... i ett kallt rum, helt stilla... Vi ska bestämma en dag då vi ska ta farväl av honom. Hur jag ska klara av det vet jag inte, men jag måste.
Idag när vi kom hem efter besöket hos psykologerna och efter att vi hade berättat för morfar så fanns det ca 10 buketter utanför framdörren. Jag gick först så när de andra kom till dörren stod jag där med hela famnen full med buketter och storböla. Det var hemskt. Där står jag och har hela famnen full med blommor till min döda bror. Som en kniv i hjärtat.
Men tack alla för blommorna, de var verkligen jättefina och ni är så gulliga som tänker på oss.
Det känns skönt att ha skrivit av sig mina känslor, det är som terapi för mig. Nu vet ni också hur det ligger till.
Jag kommer nog använda mig av bloggen som en dagbok, som ett sätt att komma igenom det här.
Vila i frid min bror <3
Igår, måndag den 10 mars, var min första lediga dag på min semester. Jag hade för många dagar som jag var tvungen att ta ut innan den siste mars. Jag fick då denna veckan ledig, och även näst nästa. Alltså ledig en vecka, jobba en och sedan ledig en till.
Dagen började bra. Jag städade upp där hemma, diskade osv. Sedan gick jag & Esse (min sambo för er som inte vet) till hans familj som bor på andra sidan gården för att dricka kaffe/te och fika. Hela familjen var där, Esmirs föräldrar, Jasmin och Emma och efter en timme begav vi oss vidare mot Özen för att handla mat. Efter att ha handlat mat åkte vi hem och lämnade av sakerna för att åka och sola. När vi kom hem skulle jag laga gulaschsoppa (favoritmat) men hann inte så långt då jag först kollade min mobil som jag lämnat hemma. Jag hade precis missat ett samtal från min pappa, kl. 18.12. Tänkte att det var lite märkligt då vi setts senast på söndagskvällen, och dessutom hade han lämnat ett iq-svar. Utan att lyssna på det ringer jag upp min pappa. Han frågar direkt vad jag gör och säger sedan att jag och Esse ska komma dit för det var en sak han var tvungen att berätta. Jag hade väldigt svårt för att tolka hans ton, den var lugn. Trodde först att det kunde vara goda nyheter från hans nya jobb, men kände ändå att något var fel. Jag frågade då direkt om det va bra eller dåliga nyheter, varpå han sa dåliga och sa att vi skulle komma direkt. Jag flippade ut. Jag förstod direkt att något allvarligt hade hänt, antingen hade någon blivit allvarligt skadad eller dött. Mina första tankar gick direkt till min morfar och min farmor.
Iallafall, jag och Esse åkte direkt dit. Jag hade en väääldigt bad feeling om det hela, något kändes fel. Jag tog fram min telefon och lyssnade på iq-svaret på mobilen och hör då pappa säga att jag ska ringa honom så fort jag hörde det. Detta va alltså då han först ringt mig och jag inte hade svarat. I bakgrunden hör jag min lillebror hosta och gråta, rättså hysteriskt. Då fick verkligen panik. Självklart hade min lillebror blivit ledsen om det hade hänt min morfar eller farmor något, men inte på detta sättet. Det hade ändå varit väntat om de hade dött, detta kändes som om det var något oförberett, något som hade chockat honom. Hjärtat stannade, jag tänkte på min mamma och min andra bror Mattias. Pappa hade ju pratat med mig och min lillebror hörde jag i bakgrunden, då var det min mamma och storebror kvar.
Jag kör fort hem, helt avstängd från tankar. Men det värsta som NÅGONSIN har hänt i mitt liv är när jag närmar mig mitt hus och där står en polisbil utanför!!! Ni kommer ALDRIG (förhoppningsvis) förstå känslan som går igenom ens kropp. Det var som i en film. Helt sjukt...
Jag springer in, och i köket ser jag 2 st poliser, jag kollar mig direkt runt för att se om det fattas någon. Min lillebror sitter längst in, med stora röda ögon, min pappa sitter ned och min mamma kommer emot mig. Jag hinner inte ens uppfatta situationen. Mamma säger "Du förstår att något fruktansvärt har hänt va?" Jag bara "Jaaaa, vad e det? Vad har hänt? Berätta direkt, jag måste veta!!!" och då bara kramar min mamma om mig och gråter och säger orden jag inte ville höra "Mattias....... finns inte längre." Allt kopplades bort, jag bara skrek rakt ut!!!!!! "Vad??? Varför?! Vad hände?!!" "Han tog sitt liv." Och där stod jag, min mamma och pappa och kramades och grät.
Det går inte att beskriva med ord. Det är som en film. Man är inte med om det själv. Man tror aldrig att det ska hända en, men en vacker dag förändras ens liv. Poliserna som var där var så himla goa. De kom och kramade en och så, men då finns ju ingen tröst i hela världen. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt, jag kan "glömma" det för en kort stund för att sedan påminnas om det fem minuter senare, och gå igenom det hela ännu en gång. Min bror är död, och kommer aldrig mer tillbaks.
Efter att ha suttit i ca 1,5 timme med poliserna kom en präst som vi pratade lite med, sen åkte vi all ner i stan till farmor och berättade. Det har varit så hemskt att berätta för alla, och höra deras reaktion, se deras ansiktsuttryck och höra deras gråt. Man får gå igenom det på nytt hela tiden. Och alla reagerar olika, många blir helt chockade (såklart) och tysta, medan andra bara skriker. Min moster uppe i dalarna hade samma reaktion som jag. Det var väldigt jobbigt att höra henne skrika högt genom telefonen. Detta dygnet har vi åkt runt till alla som liemannen med dödsbud. Vi har nog åkt till ett 15-tal olika familjer. Det känns som att man inte har några tårar kvar, man kan sitta helt bedövad... bara stirra, sen kommer någon över för att beklaga och genom att se dem gråta börjar jag också gråta.
Idag har vi varit hos samtalskrisen i stan. Vi fick sitta ner och prata igenom lite. Imorgon ska min lillebror dit själv och prata med en psykolog, på fredagmorgon är det min tur, och på eftermiddagen ska mina föräldrar dit. Tänk att sitta ner med en främling och prata om sin bror, jag har knappt hunnit vänja mig vid tanken att han är borta. Det jobbigaste är att se mamma gråta hysteriskt. Finns inget värre.
Vi har en del att ta itu med framöver. Imorgon ska vi ringa polisen i malmö (där han bodde) och höra när vi kan få tillgång till nyckeln till hans lägenhet. Det var i lägenheten de hittade honom, eller hon. Hans tjej, Emelie. Tycker så synd om henne. Vi vet ännu inte hur han tog sitt liv, det är något vi får ta itu med snart. Han lämnade i alla fall ett brev till oss............
Tänk när vi ska dit... när vi ska städa ur hans lägenhet och vad ska vi göra av hans saker? Många frågor.
Sen ska vi även ringa MAS i Malmö där Mattias ligger just nu... i ett kallt rum, helt stilla... Vi ska bestämma en dag då vi ska ta farväl av honom. Hur jag ska klara av det vet jag inte, men jag måste.
Idag när vi kom hem efter besöket hos psykologerna och efter att vi hade berättat för morfar så fanns det ca 10 buketter utanför framdörren. Jag gick först så när de andra kom till dörren stod jag där med hela famnen full med buketter och storböla. Det var hemskt. Där står jag och har hela famnen full med blommor till min döda bror. Som en kniv i hjärtat.
Men tack alla för blommorna, de var verkligen jättefina och ni är så gulliga som tänker på oss.
Det känns skönt att ha skrivit av sig mina känslor, det är som terapi för mig. Nu vet ni också hur det ligger till.
Jag kommer nog använda mig av bloggen som en dagbok, som ett sätt att komma igenom det här.
Vila i frid min bror <3
Kommentarer
Postat av: Jessie (på jobb)
Charlotte, jag beundrar dig att du klarar av detta.. Jag har tänkt just den här tanken många gånger.. "tänk om nåt sånt skulle hända".. Både jag o mina systrar har pratat om det. Varje gång så får jag tårar i ögonen av att bara tänka på det. När jag läste detta så började jag verkligen att gråta och fick en klump i magen..Den kan verkligen hända vem som helst.. Jag kan inte ens TÄNKA mig vad du går igenom just nu.. Jag tycker det är så fruktansvärt att sånt här ska kunna hända.. det ska inte behöva hända någon familj överhuvudtaget! Du ska veta att jag har många tankar ägnade till dig, din familj och alla andra som kände honom..
Massa kramar till dig.
/ Jessie
Postat av: Emeliea.A.
Gumman, inte mycket man kan säga mer än att jag finns här och min axel är redo att blötas ner vilken tid som helst på dygnet.
Postat av: Ann
Hej... Mamma berättade vad som hade hänt, måste vara det hemskaste man kan vara med om och jag kan nog inte ens föreställa mig vad det är du och din familj går igenom. Jag tycker att du är jättestark som orkade gå till jobbet och berätta, och jag tycker att du är modig och stark som orkar skriva om det... Ville bara säga att jag tänker på dig.
Kram
Trackback
