Charlotte Buhre

Sov för första gången inatt, det var skönt. Första tanken jag hade när jag vaknade var att om det är såhär det är att vara död, då har min bror det bra. Att sova är den bästa känslan ju, man känner ingenting. Han har det bra.

Här händer annars inte så mycket. Man bara sitter typ, sen kommer det folk/ringer/blommor hela tiden, så tiden går.
Imorse var i alla fall min bror på samtalsakuten för enskilt möte. Han tyckte inte det var något speciellt. Istället ska han gå till sin skolas kurator, Tycho brahes. Hon ringde imorse och pratade med honom, hon verkar bättre. Tydligen har läraren sagt till hela hans klass vad som har hänt.

.... det kom fler blommor, våra vaser är slut nu.

Jag lyckades faktiskt ta mig till jobbet idag. Var tvungen att gå dit och säga som det är då jag mpste vara ledig ett tag. Djulijeta jobbade, som tur är! Min närmsta chef Camilla hade gått hem så jag fick prata med min chef, alltså butikschefen. Jag kallade med Djulijeta upp. Sen berättade jag som det var. Det var ingen lätt sak. De visste redan lite, då jag har skrivit det på facebook, men de hade ju ingen aning om omständigheterna. För första gången uttalade jag det i ord. "Min bror har tagit livet av sig". Det var en konstig känsla. Jag förstår ju att det är svårt att vara i deras situation med. Vad ska man säga? "Hur mår du?" Ja vad tror du? Det finns inget. De var i alla fall till bra stöd och det känns väldigt skönt att ha sagt det, och att Djulijeta var där så att jag kunde säga det till henne istället för som resten kommer att få höra det, från mina chefer.

Efter det åkte jag hem till lägenheten. Va lite med Esse som jag inte har sett sedan måndags. Hämtade mer kläder och så. Både Emelie och Anna har ringt. Det är första gången jag svarar. Emelie ringde från något konstigt nummer så jag visste inte att det var hon, trodde att det kunde vara någon annan. En psykolog eller något, så jag svarade. Det blev ett kort samtal, känner mig inte riktigt redo för att prata om det med vänner. När Anna ringde hade jag precis gråtit ut på jobbet så då kändes det bättre. Vi tre kanske ska träffas på lördag, vi får se om jag orkar. Man har inga krafter. Att gråta non stop tar på en.

Nu är jag här hemma. Mammas chefer har kommit. Någon granne kom också nyss, vet inte vem det är, har inte orkat gå ner och hälsa. Mamma ringde även patologen (?) som har hand om Mattias. De sa att han ska åka till Lund imorgon för obduktion. Mamma undrade om han tyckte att vi skulle se honom? Vi vill ju se honom, först då kommer man förstå att han är död. Då kanske det går in i huvudet, men vi vet ju inte vad dödsorsaken är och i vilket skick han är i. Man vill helst känna igen honom. Jag har aldrig sett en död människa innan. Jag valde att inte se min farfar och mormor. Men detta är min bror som jag ska se död. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag vet ju inte hur det går till. Jag kommer förmodligen be om några lugnande tabletter innan jag tvingar in mig själv. Jag är rädd för vad jag ska se och hur jag ska reagera. Självklart kommer bilden av honom för alltid vara kvaretsat i mitt minne, men jag är rädd att jag ska drömma mardrömmar efter att ha sett honom. Drömmar som kanske aldrig försvinner. Vi planerade att vi kunde åka dit imorgon förmiddag för att besöka honom, då ingen av oss ska på möte, men patologen sa att det var bäst att vi träffade honom någon gång i nästa vecka efter att de hade undersökt honom. Då går tankarna runt. Varför då? Hans utseende kommer väl inte förändras efter undersökningen? Hur ser han egentligen ut? Det kommer vara hemskt att få höra hur han dog. Nu vet man bara att han är död, man vill inte riktigt veta hur, då kommer bilderna fram. Jag hoppas att han har tagit tabletter. Det känns som det mest skonsamma sättet? Om man tar en massa farliga tabletter och sen en massa sömntabletter så att man somnar snabbt. Då borde det även se ut som att han bara ligger och sover. Jag "hoppas" på detta.

Jag hoppas att ni förstår varför jag skriver detta. Jag har värken styrkan eller lust att skriva till var och en som hör av sig om vad som har hänt, därför skriver jag det här så att ni kan vara lite uppdaterade.Någon dag kommer jag kunna prata om det för mina vänner. Jag kan just nu inte riktigt uttala mina känslor i ord, men att skriva av sig har alltid varit något som har hjälpt mig.

Ikväll kommer nog Sebastian, Mattias nära vän och arbetskollega. Han sa att han förmodligen var den sista som pratade med honom, och han kanske hade svar på en del frågor vi hade. Jag vill inget hellre än att träffa honom. De senaste dagarna har vi bara malt på om att Mattias är död, man kommer liksom ingen vart. Jag vill veta mer. Jag vill läsa brevet som han lämnade, jag vill prata med Sebastian och Emelie. Jag vill försöka förstå. Jag kan ju sitta här och tjata på om att han är död, vad förändras? I need to know.

Imorgon kommer nog Emelie.

Detta får räcka för nu, det var mina känslor och tankar som kom ut. Mobilen ligger bredvid och vibrerar, Elin som ringer. Jag hoppas att du förstår varför jag inte svarar, det finns inget att säga. Så länge jag inte vet mer så har jag inga svar. Vill bara säga att du har den mest underbaraste familjen som jag har stött på, varenda en har beklagat sin sorg, en och en.

Esmir är den enda som har läst min blogg hittills, jag har inte vågat säga till någon än om att jag har en, då kommer sanningen ut. Men den måste komma ut. Det är en del av mitt liv nu. Hitintills är det ett stort saftigt sår som inom sin tid kommer att bli ett stort ärr. Bara tanken att jag när jag är 50 tex. kommer att sitta och tänka "en gång i tiden hade jag en storebror..." Jag har bara levt en fjärdedel av mitt liv, och i en fjärdedel av det var min bror med.

Kanske skriver ikväll, om jag har några nya tankar. Ni får gärna kommentera mina inlägg, eller skicka mail.