Godmorgon...
...mina små korvusar! Mår ni bra? Bakis? Själv är man fräsch och pigg som en nyponros, då jag icke var ute igår! :D Satt här hemma och käkade min Ben & Jerry's glass och såg filmen "28 dresses". Halvägs in i filmen kom jag på att jag redan har sett den, men ajja den var rätt så rolig i alla fall. Va uppe till kl 2, då hade Esse fortfarande inte kommit hem, så jag gav upp och gick och la mig. Hoppas inte han har spelat bort alltför mycket pengar :P
Tråkigt väder idag, då kan man lika bra jobba och tjäna cash ;D Blir ingen frukost på balkongen idag.... Ska snart iväg och handla lite gott på Konsum och sen ska vi sitta här och se reprisen av Robinson! Haha, tycker faktiskt att det är underhållande. Har missat det flera helger i rad nu men har sett någon repris. Diggar Billing (?) som in i det! Han är sååå skön. Vilka kommentarer "Schhhhhh, vet ni vad det är för ljud?! Frånvarandet av gnäll!" Hahahahahaha. Och hans attack till hon 08:an.... Mika! "Vafan går du omkring här med pärlhalsband i ett TRÄSK?!" Haha, tänkte tanken så fort jag såg henne. Han äger, hoppas att han vinner.
Kollar på tv4 nyhetsmorgon. "Det finns inget värre än att ett barn som blir bortrövat". Hmmmm, nej kanske inte det. Vet inte vad som är värst. Ett barn som dör, eller ett barn som blir bortrövat. Nu pratar jag inte om barn som 0-15 år, utan för en förälder är ens son eller dotter alltid ens barn. Måste vara en hemsk känsla att få sitt barn kidnappat. Vilken panikkänsla. Man vet ju att barnet är borta mot sin vilja. Har det sedan gått 10 år och barnet inte har kommit till rätta hade jag blivit galen. Man vet aldrig vad som ens barn hr råkat ut för, om han/hon lever, vart han/hon har bott osv. Låter kanske hemskt men om det har gått så många år och det inte hade varit en chans att man hade återförenats hade det varit bättre om barnet hade dött. Usch, låter ju hemskt, men tror att ni förstår vad jag menar. Vilket som är ju hemskt, men jag tänker vilket som är minst smärtsamt och kräver mindre lidande på lång sikt. Både från ens eget och från "barnets" perspektiv är det lättare. Barnet går inte igenom en massa, och man själv kan bearbeta det. Det måste vara något grymt att efter 10 år få för sig att man ser sitt barn på stan, eller att polisen kommer en liten bit längre i fallet, för att sedan trilla tillbaka igen. Ja, nu blev det en djup och rörig diskussion. Hoppas inte min text missuppfattas. I leave it there.
Kan bara tipsa om en film som jag kom att tänka på angående bortrövade barn. Se Changeling! Såååå himla bra.
Haha, han är grym!
Tråkigt väder idag, då kan man lika bra jobba och tjäna cash ;D Blir ingen frukost på balkongen idag.... Ska snart iväg och handla lite gott på Konsum och sen ska vi sitta här och se reprisen av Robinson! Haha, tycker faktiskt att det är underhållande. Har missat det flera helger i rad nu men har sett någon repris. Diggar Billing (?) som in i det! Han är sååå skön. Vilka kommentarer "Schhhhhh, vet ni vad det är för ljud?! Frånvarandet av gnäll!" Hahahahahaha. Och hans attack till hon 08:an.... Mika! "Vafan går du omkring här med pärlhalsband i ett TRÄSK?!" Haha, tänkte tanken så fort jag såg henne. Han äger, hoppas att han vinner.
Kollar på tv4 nyhetsmorgon. "Det finns inget värre än att ett barn som blir bortrövat". Hmmmm, nej kanske inte det. Vet inte vad som är värst. Ett barn som dör, eller ett barn som blir bortrövat. Nu pratar jag inte om barn som 0-15 år, utan för en förälder är ens son eller dotter alltid ens barn. Måste vara en hemsk känsla att få sitt barn kidnappat. Vilken panikkänsla. Man vet ju att barnet är borta mot sin vilja. Har det sedan gått 10 år och barnet inte har kommit till rätta hade jag blivit galen. Man vet aldrig vad som ens barn hr råkat ut för, om han/hon lever, vart han/hon har bott osv. Låter kanske hemskt men om det har gått så många år och det inte hade varit en chans att man hade återförenats hade det varit bättre om barnet hade dött. Usch, låter ju hemskt, men tror att ni förstår vad jag menar. Vilket som är ju hemskt, men jag tänker vilket som är minst smärtsamt och kräver mindre lidande på lång sikt. Både från ens eget och från "barnets" perspektiv är det lättare. Barnet går inte igenom en massa, och man själv kan bearbeta det. Det måste vara något grymt att efter 10 år få för sig att man ser sitt barn på stan, eller att polisen kommer en liten bit längre i fallet, för att sedan trilla tillbaka igen. Ja, nu blev det en djup och rörig diskussion. Hoppas inte min text missuppfattas. I leave it there.
Kan bara tipsa om en film som jag kom att tänka på angående bortrövade barn. Se Changeling! Såååå himla bra.
Haha, han är grym!
Kommentarer
Trackback
