Charlotte Buhre

Med undantag på de två timmarna som jag var och fikade har detta varit en skitdag. Har känt mig så jäkla low, helt okontaktbar och i min egna lilla värld. Bara tanken på att mitt liv kommer att se ut så här för alltid gör mig matt, både psykiskt och fysiskt. Orkar inte. Kommer inte ens ihåg hur mitt liv var innan. Kan inte komma ihåg känslan att vara "normal", att inte bära ett ton sorg på sina axlar. Innan var allt så lätt, man anar inte förrän nu hur lätt. Man jobbade och sen kom man hem. That's it. Jag menar, man bara var. Man gjorde vad man kände för, och det var utan känslor. Så känns det i alla fall. Nu ser man allt helt olika. Man går omkring som i en dvala. Allt ser annorlunda ut i detta ljuset.

Det känns som en evighet sedan polisen var hemma hos oss. Ett annat liv, och det var det.

Anna du skrev ett bra inlägg. Jag vill gå vidare, men jag vill inte glömma. Om jag går vidare så känns det som att jag glömmer. Jag måste hitta vägen, även om det kommer att ta ett tag. Jag längtar dit. Detta tar på mina krafter.

Var inte låten som jag bifogade innan idag helt underbart vacker? Hade inte hört den före jag lyssnade på Cd:n som Mattias hade bränt till hans begravning. Det är så vacker, stark och sorgsen på samma gång. Det var så fint när de spelade den i kyrkan. Helt otroligt ljud. Väldigt kraftfullt och sorligt.

Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas att jag vaknar upp till en morgondag. Kanske drömmer jag en dröm om dig igen?